Hur klarar man av ett besked att sin egen Mamma har fått cancer?
Min resa som nära anhörig till någon med cancer startade i februari 2024. Det kändes som att en matta ryckts undan under fötterna och overkligheten kom smygande och tog ett fast grepp i mig.
Resan började när jag tog min mamma till läkaren för prover efter en stor operation där man funnit en tre kilos tumör. Inte nog med det, tumören hade spridit sig till andra organ och samtidigt som de tog bort den, tog de också bort 21 cm tunntarm. Efter operationen som var mycket akut, trodde vi att allt var borta, att faran var över, att det var frid och fröjd. Allt skulle bli bra nu. Nu skulle vi fokusera på att hon skulle bli bra igen efter operationen. Men vad vi inte visste var att Innan operationen var hon nära att stryka med och att hon kom till sjukhuset i sista sekunden.
Hon låg länge på intensiven, uppkopplad till många olika apparater med massor med slangar. Bilderna hon skickade var hemska, fruktansvärda. Hur hade detta gått till? Hon försökte att hålla hoppet uppe. Det vidriga var att jag inte kunde åka och hälsa på henne på sjukhuset, för jag själv var jätte förkyld och mådde inte alls bra. Där satt jag, på håll, och kunde inte komma till henne, stötta henne.
Så småningom kom jag till sjukhuset. Hon hade då blivit förflyttad från intensiven till en avdelning där de hade koll på henne. När jag såg henne, föll jag igenom. Så svag, så skör och så tunn. Men jag fortsatte att åka till henne varje dag tills att hon blev utskriven. En timme till henne, en timme hem. Varje kväll eftersom jag arbetade dagtid. Varje gång jag körde hem, rann tårarna ner för mina kinder.
Sen satt vi där, hos läkaren, där vi trodde att vi skulle ta blodprover. Helt plötsligt så säger läkaren ordet ”cellgifter”. Allt stannade. Allt. Cancer. Jag såg att hennes mun rörde sig och att hon pratade, men jag slutade att fungera, lyssna, förstå vad det var hon faktiskt sa. Helt plötsligt ska vi ut från läkarens rum och in och göra en ryggmärgsbiopsi. Fortfarande var jag inte med på vad som faktiskt händer. Jag rullar ut mamma i rullstolen tillsammans med läkaren och går in i ett annat rum. Detta var provet som vi kommit dit för att göra. Vi hade inte fattat det. Vi kunde inte ta in beskedet.
Jag försöker förstå medan de lägger mamma på en brits för att genomföra biopsin. Jag sitter bredvid i ett hörn. Plötsligt får jag till mig att jag måste ge mamma reiki under tiden som de genomför biopsin. Jag bryr mig inte om att de som är där ser. Jag bara gör. Jag känner hur healing strömmar igenom mig. Mamma är jätteduktig. Och nu, nu kommer en stor blå ängel och ställer sig bredvid mamma, den håller armarna om henne. Jag kan fortfarande se den framför mig. Den sprider trygghet och lugn.
Mamma genomför biopsin, som givetvis krånglar och måste göras två gånger. Men hon är stark, och hon är inte ensam. Ängeln är där, och reiki får hon genom mig. Så småningom får vi gå hem igen. Vi kommer till bilen, hon har svårt att röra sig eftersom operationen nyligen genomförts och eftersom hon har ont. När vi sitter i bilen tittar vi på varandra. Ingen av oss säger ett ord först. Sen brister det för oss båda. Vi pratar båda osammanhängande och har miljoner frågor, hur gick det här till? Den var ju bortopererad? Vad för cancer var det? Hörde du vad hon sa efter…? Vi är minst sagt chockade. Sen kom den stora frågan, hur skulle vi berätta detta för mina systrar? Fortfarande hade vi inte lämnat sjukhusets parkering.
Vi väljer att ringa upp mina systrar, där och då. I bilen. På parkeringen.
Mamma berättar, alla blir givetvis både förvånade och chockade. Vi gråter om vartannat, orden stockar sig i halsen och overkligheten är ett faktum. Antalet frågor ökar och plötsligt skäms jag. Jag kommer inte ihåg vad läkaren hade berättat om cancern för efter ordet ”cellgifter” slutade jag att fungera – lyssna – höra. Jag gråter och säger förlåt för att jag inte lyssnade, och tog anteckningar så att jag kunde återberätta för mina systrar vad som sagts. De förstår att både och Mamma var chockade. Vi gråter alla fyra.
Mina systrar bor långt ifrån mig och Mamma. En bor i norra Sverige och en i USA. Så att ha dem på plats var inte en självklarhet.
Mamma och jag samlar oss. Börjar vår bilfärd hem till Mamma. Försöker förstå.
Mamma är givetvis väldigt trött då hon är 77 år gammal och precis genomgått en stor operation och ovanpå det gjort en biopsi och fått besked om att hon har fått cancer.
Att säga att vi var chockade är ett understatement.
Lämna ett svar